Busy day

Busy day idag. Först var Hemtjänsten hit på morgonen för min varannan-dags duschning och sedan var arbetsterapeuten här med en ny rullator, en "dolomite soprano", en lite stabilare och rullator som är gjord för att användas utomhus och inte en inomhusrullator som jag hade tidigare. Vi var ute och tog en promenad och jag fick träna på att öppna dörrar och hissdörren samt ta mig ner från trottoarkanter fast ibland glömde hon bort sig och öppnande dörren åt mig iaf - troligen av gammal vana *skratt*

Efter denna inledning på dagen lade jag mig och vilade en timme innan det var dags för att luncha med mina chefer. Jag är otroligt glad att de tog sig tid att komma förbi och luncha och se hur det är med mig och det verkade nästan som om de tyckte att jag mådde oförskämt bra men det är ju det jag gör - jag mår ju oförskämt bra. Jag tycker att jag har haft en så otrolig tur att jag kan röra mig så pass obehindrat som jag kan å att jag kan röra på fingrar och tår efter den här avfallningen. Jag fick nästan ett framtida ridförbud av cheferna, men om det är någon som ska bestämma om jag ska sluta rida efter det här så är det jag och ingen annan. De flesta har väl mer eller mindre propsat på att jag borde nog lägga av efter den här skadan men själv är jag inte så säker på det faktiskt, inte än iaf. Jag känner mig inte rädd för hästar och ridning och tycker det skulle vara kul att komma upp i sadeln igen, men frågan är om det är värt det? Nu har jag ju en hel del tid att fundera över detta, för jag lär väl inte kunna rida förrän framemot maj igen troligen. Den som har förvånat mig mest i frågan gällande att rida igen el inte är faktiskt min kära mor. Hon om någon trodde jag skulle vara helt inställd på att jag inte ska sätta mig på en häst igen och det enda hon har sagt är "när du börjar rida igen så är det väl bäst att du tar det lugnt i början". Jag kommer ihåg hur det var när jag hade Esmeralda (min första häst) och jag blev avkastad var å varannan dag och mamma till slut sa "den hästen sätter du dig aldrig på igen!". Det är nog enda gången hon satt sig upp mot morfar, som köpte hästen åt mig.

Well, det var ett sidospår. Det var iaf jättekul att träffa cheferna igen speciellt som de sitter i UK och inte i Sverige så det är ju inte bara för dem att komma förbi och hälsa på. Min hosting chef här i Sverige planerar att vi ska luncha igen nästa vecka och det är jättekul. Känns väldigt skönt att inte tappa kontakten med jobbet helt och att få känna mig lite delaktig i vad som pågår iaf. Något som även gladde mig mycket och som jag tänkt en del på själv är det teammöte vi brukar har i UK i december, jag har varit lite ledsen över att jag inte kommer att kunna vara med på det eftersom jag kommer att ha korsetten till början på januari och det är inte så lätt att flyga iväg med den, men cheferna berättade nu att de planerar att flytta mötet till januari så jag kan vara med på det och det tycker jag känns jättebra. 

I morse nådde jag även mitt första delsteg för viktnedgången som jag satt upp för mig i början på september. Hade tänkt att nå målet till den 1 december men redan nu har jag gått ner 5kg så jag får sikta in mig på nästa delmål istället. Har förlorat dessa 5kg på 2½ vecka mycket tack vare att jag fortfarande inte har fått tillbaka matlusten eller har något behov alls av godis, chips eller annat snacks längre. Tyvärr är det väl en hel del muskelmassa som jag oxå förlorat eftersom jag inte kan träna längre, men med rullatorn så kommer jag iaf ut på dagliga promenader även om det inte blir mina vanliga 1-1½ timmars promenader....
Jag får även tänka ut en ny belöning för att ha nått mitt första delmål, tidigare var min belöning att jag skulle anmäla mig till ett längdskidläger inför Tjejvasan men det får jag lägga på hyllan för tillfället oxå och sikta på att klara av 2012 istället. Vi får se vad jag hittar på istället....

Btw - så snacka om vilken liten värld vi lever i. När jag var på återbesök på sjukhuset träffade jag på B som jag jobbat i olika projekt med tidigare, vi skulle ha lunchat senare i veckan men råkade stöta på varandra i sjukhuscafeterian av alla ställen och då fick hon en snabb uppdatering om vad som hänt å att lunchen naturligtvis blir inställd. Iaf, hon berättade att hon träffat en granne till mig på ett kalas och det visade sig vara den granne jag får morgontidningen av varje morgon. Jag var in och berättade för denna granne att jag kommit hem från sjukhuset/Furuhöjden och då visade det sig att även hon har legat på rehabilitering på Furuhöjden. Small world eller hur!