På tisdagen kom korsetten så äntligen på, efter mycket "grävande och fiskande" under ryggen för att få fram ryggplattan som fastnat i madressen kom den äntligen på plats och kunde knäppas, tack vare en natts vilande så gick det mycket bättre än dagen innan och jag kunde knappt tro det var sant att den äntligen var på plats! Min första tanke var *jippi* jag slipper bäckenet, men jag hade ju inte tänkt på att jag skulle försöka ta mig upp i sittande ställning från liggande först hmmm. Ni som tränar core vet precis vilken övning jag beskriver när man ligger på sida med lätt böjda ben och sedan ska liksom lägga all tyngd på armbågen och lyfta upp överkroppen med hjälp av armbågen och hålla kvar. Well, det är ung så jag ska göra för att komma upp ur sängen oxå!! Så från sidläge ska jag pendla ner med benen från sängen mot golvet samtidigt som jag ska lyfta upp överkroppen m hjälp av armbågen och ta mig från det läget till sittande position.
Första gången fick jag hjälp av både sjukgymnast och sjuksköterska och var stel av skräck när jag skulle göra lyftet från sidliggande till sittande, sjukgymnasten räknande till 3 men jag avbröt och avbröt för jag vågade helt enkelt inte ända tills att hon sa att nu gör vi det i alla fall på 3 och det gjorde vi. Det gjorde inte lika ont som jag trodde det skulle göra men ONT gjorde det.
Något jag har kommit fram till efter den här upplevelsen är att det jag är absolut mest rädd för är att inte VETA vad som ska hände och att jag är livrädd för riktig smärta. Det är stor skillnad på att säga att "nu flyttar vi dig till båren" och "nu kommer vi att försiktigt rulla dig över på höger sida, föra in en bår under ryggen på dig som du får rulla tillbaka på och som vi kommer att använda för att dra dig ner i den andra sängen och där ska vi göra på motsatt sätt och rulla av dig". Jag måste ha kontroll och veta varje steg annars blir jag helt paralyserad och stel av skräck. Jag kommer därför aldrig att bli ngn hjältinna i en skräckfilm...
En bra sak med att vilja ha kontroll är dock att då blir jag jäkligt envis på att försöka själv och bevisa för både mig själv och andra att det går att lösa och jag måste ju lära mig lösa saker nu
Iaf uppe ur sängen var jag till slut, jag fick gå på toa för första gången sedan lördagen vilket var helt underbart men men, det är inte så kul att behöva hjälp där inne å inte klara sig själv. Tillbaka till sängen kom jag efter ett tag utröttat men lycklig med dagen och eftersom sjukgymnasten sagt att nu är det bara att träna å träna tänkte jag på kvällen vid sänggåendet att härligt nu kan jag ju gå på toa isf för få bäckenet inför kvällen, men se det gick inte USKAN med på eftersom de var så få på avdelningen å det skulle ta för lång tid för mig att komma upp så jag fick fint ta bäckenet då på kvällen oxå!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar