Talar man om trollen....

Alla ser fram emot helgen och gör upp helgplaner, här ser varenda dag likadan ut oavsett om det är vardag eller inte. Eftersom jag fortfarande äter mina morfintabletter så blir det inte något glas vin den här helgen heller. Det finns en hel del saker som man tar för givet när man är frisk men när man är sjuk märker man hur mycket dessa saker egentligen betyder för en. Exempelvis bara det att gå upp ur sängen när man själv vill. Kunna plocka upp saker från golvet utan att behöva leta efter "plockaren" i hela lägenheten.  Hoppa in i bilen och ta en tur. Duscha när man vill och FÄRGA HÅRET, klippa tånaglarna och raka benen, Nå saker i köksskåpen, Ha på sig vilka kläder man vill osv (korsetten är ivägen). Sedan när  man bara går hemma och skrotar upptäcker man faktiskt hur mycket jobbet betyder för en oxå. Jag trivs väldigt bra med jobbet och saknar verkligen tempot, arbetskamraterna och "problemlösningen". Sedan finns det ju vissa saker som kunde vara roligare där oxå men det positiva överväger helt klart nackdelarna.

Sedan finns det ju andra saker som jag naturligtvis saknar. Naturligtvis ridningen, Sandrev och kamratskapen i stallet. Kunna åka och hälsa på mina föräldrar men jag saknar även plugget, SPINNINGEN och kunna gå ut på långpromenader. Leta svamp i skogen och även om jag inte är en partymänniska så skulle jag verkligen tycka det skulle vara skoj att gå på krogen och ta en öl el två....

Idag var jag på Torekällberget och käkade lunch med några arbetskamrater, E från UK var i Stälje för första gången, annars hade vi aldrig varit på ett så "fancy" ställe och käkat lunch. Det var lite kul att de personer som mina arbetskamrater och jag pratade om på gårdagens lunch faktiskt oxå käkade lunch på "berget" - så nu vet ni vad de sysslade med idag ;)

Det var en härlig dag idag och vi hade fönsterbord på Berget så man såg "hur långt som helst", t o m Tom Tits "berömda" luftballong var uppe och flög. Hade tänkt att ta en promenad på eftermiddagen men lyckades somna när jag kom hem och vaknade inte förrän det ringde på dörren vid kl 17.15 så det bidde ingen promenad idag. Däremot kom en kollega och hämtade mig i sin bil när vi skulle till Berget och det var första gången jag satt i en riktig bil och det gick över förväntan *jippie*. I helgen kommer min svägerska och min ena brorson på besök och då blir det kanske oxå en biltur :)

Grannen flyttade till Bergviks servicehem idag så from imorgon kommer jag inte att få morgontidningen längre :(

Förresten så var det ytterligare en ny person från hemtjänsten här idag. Jag börjar förstå att pensionärerna tycker det är jobbigt att det kommer nya personer hela tiden. Själv har jag haft olika personer hos mig varenda gång jag duschat nu och det tycker jag är lite jobbigt. Det är väl ok om det är olika personer här övriga dagar när det i stort sett bara är korsetten å katterna jag behöver hjälp med (å städn + tvätt) men duschningen är det jobbigt att behöva visa sig naken för olika människor hela tiden.

Har beställt vinterkängor från Stadiums nätbutik, när de kom var de lite för små så min snälla granne M åkte och in och bytte storlek på Stadium idag (det var hon som ringde på dörren och väckte mig) och den nya storleken passar perfekt - nu är jag rustad för snö och halka igen :)

Trevligt lunchsällskap

Idag kom några arbetskamrater förbi på lunchen, vilket var jättekul! De hade köpt med sig en Ceasarsallad och det smakade jättegott. Det jag inte orkade äta på lunchen sparade jag till middag så nu är jag ganska så trött på Ceasarsallad  - iaf på Ceasardressingen ;)

Synd bara att tiden ska gå så fort, hade gärna fortsatt att prata hela eftermiddagen om det gått. När de åkt tillbaka till jobbet lade jag mig och vilade ett tag och sedan började jag fundera lite grann på vad vi pratat om. Jag fick lite inspiration efter att de varit här och vi pratat om olika typer av handarbete och om att lösa korsord och efter att de lämnat mig började jag därför frenetiskt att leta i skåp och lådor för att hitta mitt broderi som jag arbetat med de senaste 15(!) åren! Jag tänkte att nu är det nog dags att äntligen slutföra det och vad kan vara bättre än att slutföra det inför årets jul så jag äntligen kan få upp det på väggen? Får väl erkänna att de senaste 4-5åren har jag inte gjort ngt alls på broderiet utan jag har haft andra intressen som kommit emellan.

Den vänstra bilden visar hur långt jag kommit och den högra bilden visar hur broderiet ska se ut när den är klar.

Efter att ha lokaliserat broderiet tog jag tag i pappersarbetet och gjorde ordning nya underlaget till försäkringskassan samt letade fram alla kvitton till försäkringsbolaget och sedan tog jag rullatorn bort till Coop för att posta breven. Blev en liten härlig promenad på 600m t/r och därefter krashade jag på sängen och låg och slötittade på Top Model, Project Runway och slutligen Lyxfällan - tack gode G för eftermiddags-TV ;)

Blyge Lemon vågade inte visa sig på hela tiden mina arbetskamrater var här så här laddar jag upp en bild på de två "odjuren" i stället ;)

Nytt återbesök

Igår (tisdag) var det dags för återbesök på röntgen igen, det var första gången jag inte behövde åka liggande transport utan skulle få sitta i bil och jag var väldigt spänd på hur det skulle gå. Mest rädd var jag för hur det skulle kännas vid en kraftig inbromsning eller när man åker i gupp, och gupp finns det MÅNGA i Stälje. Vi har nog Sveriges sämsta vägar här i stan, kommunen verkar inte lägga ner ett öre på underhåll av varken vägar el cykelbanor och de ser ut därefter också.  Fick åka en färdtjänstbuss som var så hög att det gick att gå rakryggad in i den och sätena hade extra höga ryggstöd. Jag hade tagit en tablett i förebyggande syfte (oxynorm) utifall jag skulle behöva men det gick faktiskt väldigt bra att sitta och jag kände ingen skärande smärta i ryggen när vi åkte på de ojämna vägarna eller så, vilket var jätteskönt däremot blev jag väldigt "trött" i ryggen och fick en molande värk men det kan jag stå ut med. Nu vet jag ju att jag är mobil och behöver inte vara hänvisad till att sitta i lägenheten hela dagarna och det är jätteskönt! Nu var det här ju en väldigt kort resa, tar ju mindre än 10min till sjukhuset hemifrån men nu kan det ju bara gå bättre å bättre vart efter jag blir bättre i ryggen.

Jag har äntligen fått mitt frikort och kommer att tillbaka de pengar jag betalat för mycket. Eftersom jag legat inlagd har jag fått många av mina sjukhusbesök på faktura och jag har inte haft en tanke på frikortet själv så jag har ju bara betalat in pengarna och tänkt att ja, ja jag får tillbaka det via försäkringen sedan men nu när jag besökte sjukhuset gående (och inte liggande på bår) tog jag äntligen tag i det och kommer att få tillbaka mina pengar om några veckor.

Eftersom det här var tredje veckan i rad som jag besökte röntgen börjar "alla" på röntgenavdelningen känna igen mig och vet hur det fungerar med korsetten + att jag bara kan ligga på höger sida när vi röntgar och inte på vänster sida vilket verkar vara det vanligaste. Första gången var de tvungna att ringa läkaren och fråga om det var ok att röntga mig från "fel" håll, men det var ok och det är ju enda hållet jag kan rulla över åt.

Efter röntgen blev det till att vänta på läkaren och slutligen efter 1½ timmes väntetid hade både hon och hennes kolleger i Huddinge hunnit kika på röntgenplåtarna och det ser bra ut och går åt rätt håll. Jag fick se plåtarna den här gången och man kan tydligt se att th12 har "kollapsat" eller rättare sagt trycks ihop och det som läkarna håller koll på är att den inte ska kollapsa mer. Enligt läkaren så kommer denna kota alltid att vara mer ihoppressad än övriga och man kommer alltid att kunna se skadan på framtida röntgenplåtar men jag kommer inte ha några men av det och det är det absolut viktigaste.

Jag passade även på att fråga henne varför det på intyget till försäkringskassan bara står th12 medan det på remissen till Furuhöjden står th12 OCH th11 och då upptäckte hon att hon missat att lägga till th11 på intyget (jäkla tur att jag har ögonen me mig). Frakturen på th11 är på ett av kotutskotten och upptäcktes endast på magnetröntgen så den syns inte på övriga röntgenplåtar och det var troligen därför hon missat lägga in den, nu har jag fått ett uppdaterat intyg som jag ska skicka in till f-kassan. Vi har även ändrat sjukskrivningen från 28/11 till 30/11 eftersom jag har ett återbesök inbokat den 30/11 och därefter ska vi se om jag kan gå tillbaka till jobbet el inte. Förhoppningsvis kan jag göra det för jag börjar bli jäkligt less redan nu på att gå hemma och inte kunna göra något alls å de är en hel månad kvar till sista november!!! *suck* Det är ju en sak att vara hemma när man är sjuk men kunna pyssla lite, å att inte kunna göra ett jota. Jag är uttråkad!!! :(  Om jag kommer tillbaka till jobbet from 1/12 så måste jag nog ha färdtjänst för jag får ju inte köra bil förrän i januari när jag tagit av korsetten.

Var in på ett internetforum för hästintresserad för någon dag sedan och läste om andra personers svåra olyckor, bland annat var det en tjej som haft ung samma skada som mig och som fick gå m korsett i 8v men som kommit tillbaka till ridningen så det känns som det finns hopp för mig oxå :)

Jag berättade för läkaren att jag dragit ner på tabletterna ytterligare å äter nu 5mg Oxycontin på morgonen och 10mg Oxycontin (+ alvedon) på kvällen isf 15mg morgon och kväll, vilket hon tyckte var väldigt bra. Oxycontin verkar vara starkt beroendeframkallande och jag läste en artikel på Aftonbladet om en tjej som var uppe i 14(!) tabletter per dag. Stackars tjej! http://www.aftonbladet.se/kropphalsa/vark/article7996775.ab Jag är glad över att jag kunnat dra ner på tabletterna och förhoppningsvis när jag kan sova bättre på nätterna och inte vakna så många ggr så kan jag dra ner nattdosen oxå.

Lugn helg

Helgen passerade obemärkt förbi, hade väldigt ont i vänsterbenet efter fredagens shoppingtur med rullatorn så jag stannade inne hela lördagen och vilade. Kikade på DVD filmer och läste böcker. Fick låna hela Twilight sagan av en kompis som jag började läsa men jag har inte riktigt fastnat för böckerna. Vet inte om det beror på att jag har dem på engelska eller om de helt enkelt inte "griper tag" i mig. Jag har läst halva första boken nu men har fortfarande inte fått någon "feeling" så jag kommer nog inte att fortsätta läsa resten av serien, men kommer nog att kika på filmerna när de dyker upp på filmkanalerna framöver.

Bakade en banankaka av överblivna bananer under lördagen som smakade jättebra, bjöd bland annat kattvakten på en bit, men sedan var det dåligt med besökare :(
Frös in det som blev kvar så att jag kan bjuda på vid senare tillfälle.

Under söndagen mådde benet mycket bättre och det blev en liten promenad bort till Ica för att köpa kattmat bland annat. Var helt slut när jag kom hem och kraschade på sängen. Har visst dragit på mig en liten förkylning också och är livrädd för att nysa och hosta. Kraften på nysningar å hostningar är ju lite svåra att kontrollera och det känns en hel del i ryggen när jag får en nysattack. Har börjat äta ecinacea och hoppas att den ska gå över fort.

Fredagsbestyr

Då har man haft Hemtjänst i en hel vecka och man har börjat lära sig rutinerna nu, även katterna har fattat dem och Loke vet att det är Hemtjänsten man ska "klaga hos" om maten inte serveras tillräckligt snabbt ;)
Skygga Lemon har oxå börjat fatta det här med att människor inte behöver vara skrämmande utan nu kommer han fram lagom till att Hemtjänsten fyller på kattmatsskålarna. Tänk att det tagit 8år(!) för honom att fatta att människor inte är farliga...

Igår var det duschdags igen och det var en ny person igen, jag har haft olika personer varje gång jag duschat och allihopa gör det på lite olika sätt. Måste säga att jag uppskattat person 1 samt person 4 bäst eftersom de två utgått från att jag talar om vad jag behöver hjälp med medan person 3 inte brydde sig om att fråga utan utgick ifrån att jag inte kan göra något alls själv, vilket är lite svårt för mig som försöker vara så självständig som möjligt att klara av. Person 2 har väl varit ett mellanting mellan dessa två olika sidor. Ska bli intressant att se vem som kommer på måndag.

Samhall var här och monterade ett stag på sängen så att det blir lättare för mig att både lägga mig ner och komma upp själv och det kommer att underlätta enormt! Visst har jag kommit upp ur sängen själv tidigare oxå men det har tagit mycket kraft och speciellt på morgnarna har jag varit helt slut efteråt. (bild kommer senare)

Igår föll även första snön här i Stälje och det blev snorhalt ute, man får väl försöka se det positiva i tillvaron och jag slipper ju oroa mig för vinterdäckens vara el icke-vara, 1a halkan och jag slipper ju även skrapa rutorna på bilen för en lång tid framöver. Framemot eftermiddagen hade det tinat upp så pass mycket att jag vågade mig ut på en promenad m rullatorn så jag iväg till ICA och handlade. Fick hjälp av den jättetrevliga kassörskan att packa papperskassen och hon ställde även ner den på rullatorn åt mig. Eftersom jag var rädd att halka så spände jag mig ganska så mycket när jag gick hemåt så jag fick väldigt ont dels i vänster benet men även i ryggen när jag kommit hem så efter att ha packat upp alla varorna fick jag ta en tablett och gå och vila någon timme.

På kvällskvisten kom C och hennes dotter förbi, de hade handlat på Grekiska kolgrillen och jag åt så att magen stod i fyra hörn men jag hade ung halva matlådan kvar iaf. Aptiten lyser fortfarande med sin frånvaro men det smakade otroligt gott och det var det viktigaste. Efter middagen hjälpte de mig att hämta upp vinterkläderna från källarförrådet och sedan spelade vi BUZZ till kl 22.30, sedan var jag helt slut och stöp i sängen efter en väldigt trevlig och lyckad kväll!

Tuff natt / tuff dag

Vaknade kl 03 i morse av att jag hade ont i ryggen, riktigt ont i ryggen. Tog både två alvedon samt en oxinorm innan värken slutligen lade sig men det var iaf helt omöjligt att somna om. Kl 06 gav jag upp, tände lampan och började läsa en bok istället och kl 07.30 kom Hemtjänsten och hjälpte mig upp ur sängen.

Idag var det tvättdag för första gången och hon från Hemtjänsten var väldigt stressad, även om jag har rätt till 2h tvätt varannan vecka så har hon andra "klienter" att hinna med oxå och eftersom hon inte sett våra maskiner tidigare så var jag först tvungen att följa med henne ner och visa hur de fungerade och sedan vid kl 10 var jag tvungen att gå ner igen för då hade tvätten inte torkat under min tvättid, så jag fick "bomma" lite på nästa persons tvättid - tur att det var grannen å de vet hur jag har det så det var inga problem att ha den kvar i torktumlarn ytterligare en halvtimme. Iaf när hon från Hemtjänsten kom tillbaka vid 10.30 så var hon så stressad så jag sa åt henne att lämna tvättsäcken på sängen så kunde jag packa in i skåpen/lådorna vilket gjorde att jag blev helt slut och fick lägga mig på sängen och vila 2h efteråt.

Framemot kl 14 började jag känna mig som en "människa" igen och bestämde mig för att ta mig en liten promenad med rullatorn i det härliga vädret och knallade därför iväg till närmaste Coop butik som ligger hela 600m hemifrån. Viss skillnad mot mina 8-9 kilometers promenader jag brukade ta innan.. Iaf jag passade även på att göra min första "shoppingtur" samtidigt som min promenad, det är nämligen ínte så kul att be vicevärden köpa tamponger åt en el vad säger ni? Jag tog en kundkorg som jag ställde på rullatorns "sittbräda" och började därefter sicksacka mig genom butiken, första utmaningen kom i mejeridisken där jag skulle köpa smör och det märke jag skulle ha var längst ned i mejeridisken så jag var tvungen att ropa på en annan kund som kunde ge mig paketet. Han tittade lite frågande på mig men sa inget mer när han såg rullatorn. Sedan hade jag samma problem när jag skulle ha en papperspåse i kassan så jag var tvungen att be en annan kund ge mig en sådan. Kassörskan frågade: Ont i ryggen? Nej, svarade jag - frakturer i ryggen!

Väl hemma var jag så trött/sliten och hade så ont så jag var tvungen att ta två alvedon och sedan gå och lägga mig och det är först nu efter kl 18 som jag kommit upp igen, tror t o m att jag somnade en stund. Nu ska jag käka ngt lätt och sedan blir det ryggläge i sängen igen tills det är dags att släcka lampan för i natt.
Hoppas att morgondagen blir bättre.

Btw, har hittat den perfekta inledande raggningsrepliken: Hej, ursäkta - kan du möjligtvis ge mig XXX, jag kan inte böja mig ner....
Nu ska man bara hitta "rätt" person att säga den till oxå ;)

Busy day

Busy day idag. Först var Hemtjänsten hit på morgonen för min varannan-dags duschning och sedan var arbetsterapeuten här med en ny rullator, en "dolomite soprano", en lite stabilare och rullator som är gjord för att användas utomhus och inte en inomhusrullator som jag hade tidigare. Vi var ute och tog en promenad och jag fick träna på att öppna dörrar och hissdörren samt ta mig ner från trottoarkanter fast ibland glömde hon bort sig och öppnande dörren åt mig iaf - troligen av gammal vana *skratt*

Efter denna inledning på dagen lade jag mig och vilade en timme innan det var dags för att luncha med mina chefer. Jag är otroligt glad att de tog sig tid att komma förbi och luncha och se hur det är med mig och det verkade nästan som om de tyckte att jag mådde oförskämt bra men det är ju det jag gör - jag mår ju oförskämt bra. Jag tycker att jag har haft en så otrolig tur att jag kan röra mig så pass obehindrat som jag kan å att jag kan röra på fingrar och tår efter den här avfallningen. Jag fick nästan ett framtida ridförbud av cheferna, men om det är någon som ska bestämma om jag ska sluta rida efter det här så är det jag och ingen annan. De flesta har väl mer eller mindre propsat på att jag borde nog lägga av efter den här skadan men själv är jag inte så säker på det faktiskt, inte än iaf. Jag känner mig inte rädd för hästar och ridning och tycker det skulle vara kul att komma upp i sadeln igen, men frågan är om det är värt det? Nu har jag ju en hel del tid att fundera över detta, för jag lär väl inte kunna rida förrän framemot maj igen troligen. Den som har förvånat mig mest i frågan gällande att rida igen el inte är faktiskt min kära mor. Hon om någon trodde jag skulle vara helt inställd på att jag inte ska sätta mig på en häst igen och det enda hon har sagt är "när du börjar rida igen så är det väl bäst att du tar det lugnt i början". Jag kommer ihåg hur det var när jag hade Esmeralda (min första häst) och jag blev avkastad var å varannan dag och mamma till slut sa "den hästen sätter du dig aldrig på igen!". Det är nog enda gången hon satt sig upp mot morfar, som köpte hästen åt mig.

Well, det var ett sidospår. Det var iaf jättekul att träffa cheferna igen speciellt som de sitter i UK och inte i Sverige så det är ju inte bara för dem att komma förbi och hälsa på. Min hosting chef här i Sverige planerar att vi ska luncha igen nästa vecka och det är jättekul. Känns väldigt skönt att inte tappa kontakten med jobbet helt och att få känna mig lite delaktig i vad som pågår iaf. Något som även gladde mig mycket och som jag tänkt en del på själv är det teammöte vi brukar har i UK i december, jag har varit lite ledsen över att jag inte kommer att kunna vara med på det eftersom jag kommer att ha korsetten till början på januari och det är inte så lätt att flyga iväg med den, men cheferna berättade nu att de planerar att flytta mötet till januari så jag kan vara med på det och det tycker jag känns jättebra. 

I morse nådde jag även mitt första delsteg för viktnedgången som jag satt upp för mig i början på september. Hade tänkt att nå målet till den 1 december men redan nu har jag gått ner 5kg så jag får sikta in mig på nästa delmål istället. Har förlorat dessa 5kg på 2½ vecka mycket tack vare att jag fortfarande inte har fått tillbaka matlusten eller har något behov alls av godis, chips eller annat snacks längre. Tyvärr är det väl en hel del muskelmassa som jag oxå förlorat eftersom jag inte kan träna längre, men med rullatorn så kommer jag iaf ut på dagliga promenader även om det inte blir mina vanliga 1-1½ timmars promenader....
Jag får även tänka ut en ny belöning för att ha nått mitt första delmål, tidigare var min belöning att jag skulle anmäla mig till ett längdskidläger inför Tjejvasan men det får jag lägga på hyllan för tillfället oxå och sikta på att klara av 2012 istället. Vi får se vad jag hittar på istället....

Btw - så snacka om vilken liten värld vi lever i. När jag var på återbesök på sjukhuset träffade jag på B som jag jobbat i olika projekt med tidigare, vi skulle ha lunchat senare i veckan men råkade stöta på varandra i sjukhuscafeterian av alla ställen och då fick hon en snabb uppdatering om vad som hänt å att lunchen naturligtvis blir inställd. Iaf, hon berättade att hon träffat en granne till mig på ett kalas och det visade sig vara den granne jag får morgontidningen av varje morgon. Jag var in och berättade för denna granne att jag kommit hem från sjukhuset/Furuhöjden och då visade det sig att även hon har legat på rehabilitering på Furuhöjden. Small world eller hur!

Pappersarbete

Idag var Hemtjänsten här och städade för första gången, har en lite kluven känsla inför detta för även om det känns otroligt lyxigt att kunna ligga på sängen och läsa en bok samtidigt som någon springer omkring i lägenheten och dammsuger och torkar golvet, så känns det samtidigt både lite konstigt och obekvämt att inte göra de här sysslorna själv. Jag valde bort att få dammtorkat eftersom de flesta hyllor är i den höjden att jag inte behöver böja mig ner för att torka av dem och då kan jag lika gärna gör det själv när jag har en "bra dag". Dock det som var absolut viktigast för mig var att få badrummet städat. Med två kattlådor blir det en hel del beläggning från dammet som kommer från kattsanden och det värsta jag vet är ett badrum m denna beläggning å en skitig toa, men nu är det rent å fräscht och det känns så skönt att veta att jag får duscha i ett fräscht badkar i morgon bitti :D

Annars har det varit en lugn dag idag, har mest legat och läst en av böckerna jag fick från S - "Sushi för nybörjare" å har kommit ung halvvägs i boken nu. Brukar inte läsa så mycket "chic-lit" litteratur utan mest hålla mig till deckare och kriminalromaner men det är en skön avkoppling att läsa något annat ibland. En fördel med den här påtvingade ledigheten är att jag har möjlighet att upptäcka en mängd nya författare ;)

Har även tagit itu med det otroligt tråkiga jobbet att sortera alla kvitton som kommit in för mediciner, sjukhusvistelse, röntgenbesök, rehabvistelse etc och gjort en första skadeanmälan hos försäkringsbolaget, det bidde en hel del pengar som jag lagt ut redan måste jag säga och mer lär det bli innan detta är över...
Btw, så medan jag ändå pratar om försäkringar så ger jag rådet att du ser över dina egna - en bra olycksfallsförsäkring kan inte underskattas. När olyckan väl är framme är det otroligt skönt att veta att man får tillbaka för sina utlägg (å troligen för sveda och värk oxå).

 När jag ändå höll på med "tråkigt" datajobb passade jag på att titta till PPM-fonderna och göra några byten.

Dagens visdomsord: Skjut inte upp till i morgon det du kan göra idag. Så jäkla kul var det inte när jag insåg att jag hade 2dgrs disk stående i diskhon när jag ramlade av och att ngn annan var tvungen att diska den efter mig....

Avslutar med några visdomsord från Rikard Wolff och låten "Solkräm"
Oroa dig inte för framtiden, eller oroa dig. Men kom ihåg att oro är ungefär
lika effektivt som att lösa en räkneekvation med att tugga tuggummi.

De verkliga bekymren i livet kommer troligen vara sådana du aldrig ens brytt
din oroliga hjärna med, såna som slår ner som en blixt klockan fyra en seg
tisdag....



http://www.rikardwolff.se/sol.shtml

Återbesök på röntgen

Idag var det dags för återbesök på röntgen samt nytt uppföljningsmöte med läkaren. Efter diverse strul i receptionen på röntgen avdelningen fick jag äntligen komma in 45min senare än utsatt tid. Att receptionen som tar betalt hittar både tid och remiss så man får betala + att man har kallelsen med sig är nämligen ingen giltig anledning till att få röntgas när man var där den 13e och röntgades. Då spelar det lixom ingen roll att man har liggande persontransport från färdtjänst, alla papper i behåll samt att läkaren sagt att jag ska tillbaka varje vecka för kontroll *suck*. Den sena röntgen gjorde naturligtvis att läkaren inte hade hunnit kika på bilderna själv eller hunnit konsultera sina kolleger (ryggexperter) på Huddinge vilket gjorde att läkaren fick ringa upp mig under em med röntgenresultatet istället. Jag passade även på att ställa en del kompletterande frågor som hon skulle diskutera med sina läkarkolleger

Läkaren tycker det låter väldigt bra att jag kunnat dra ner på värktabletterna och hon tycker jag gör det på rätt sätt också vilket känns bra och det känns som om jag är på rätt väg, dels för att jag inte behöver lika mycket tabletter som tidigare men även för att jag inte vaknar lika mycket på nätterna nu som tidigare heller.

Läkaren ringde tillbaka under em och berättade att allt ser ut att gå åt rätt håll med röntgen å att hennes kolleger tycker det ser bra ut, hon informerade även om att jag ska tillbaka och röntgas vecka 1,2,3,4 och därefter vecka 8 samt vecka 12 för att de ska se hur läkningen framskrider, än så länge är det ju bara vecka 1 och 2 som är avklarade och jag fick därför en ny tid på torsdag nästa vecka.

Jag och min korsett

Jag passade även på att fråga hur det är med bilåkande och bilkörande eftersom man blir ganska så låst när man bara kan ha liggande persontransport och from nästa vecka får jag sitta i passagerarsäte i bil om ryggstödet fälls tillbaka väldigt mycket. Det är egentligen en fråga om komfort men eftersom jag kan sitta upprätt så mycket som jag klarar av redan nu så tror läkarna att det ska fungera att åka bil för mig, MEN jag får inte köra bil själv förrän jag tagit bort korsetten vilket dröjer ytterligare 10 veckor *snyft* Känns som om jag straffas hårdare än ngn som kört för fort, jag får körförbud i 3 mån pga av en sketen korsett. Ngt som är bra iaf är att jag fått grönt ljus att åka upp till Bollnäs efter röntgen vecka 4 men då får jag alltså ta tåget liksom om jag ska hem till Bollnäs över jul. Men ni som känner mig, ni vet att om jag känner mig bra såå.... well, jag kommer nog att testa att köra bil innan om det känns bra.

En annan tanke som slår mig då är att hur fabian ska jag ta mig till jobbet om jag inte får köra bil efter att sjukskrivningen är slut, är ju sjukskriven till den 28/11 men om jag inte får/kan köra bil, vad gör jag då? Jag kan väl inte promenera m rullator till jobbet varje morgon eller kan jag?

Tiden flyger

16 oktober och jag kom precis på att jag missat att anmäla mig till vårens högskolekurser. Det finns väl en mening med allt och eftersom jag hoppat av kurserna jag läser nu i höst pga skadan så har jag inte haft en tanke på att plugga i vår heller. Men när jag tänker efter så är jag inte så ledsen över att ha missat anmälningsdatumet, på något sätt känns det som om jag fått en andra chans i livet efter den här skadan och det finns mer i livet än jobb, plugg å hästar. Känns lite konstigt att erkänna det eftersom pluggeriet tagit en så stor del av mitt liv sedan 2003/2004. Jag började med att läsa upp matte betygen i A, B och C matten och sedan läste jag lite fristående kurser fram till 2006 då jag började på ekonomprogrammet. Förra hösten skrev jag min c-uppsats samtidigt som jag jobbade heltid och började plugga heltid på systemvetarprogrammet och nu när jag tänker tillbaka undrar jag hur f*n hann jag med!!!??

I vår kommer jag att koncentrera mig på rehabiliteringsträning och på att må bra och hitta glädjen i allt. Efter lite självransakan har jag kommit fram till att jag fått försaka mycket pga plugget å bland annat har umgänget med mina kompisar blivit lidande och det är något som jag vill ta tag i framöver! Har fått besök av både S m familj idag och av C och hade otroligt trevligt, har inte ens behövt ta mina eftermiddagspiller idag.

S hade med sig en rejäl bokhög bland annat min favoritbok bland alla men denna gång på svenska (den enda bok jag själv frivilligt läst på engelska eftersom jag inte hittat den på svenska) - Donna Tartt - Den hemliga historien samt bjöd på tacos som smakade så gott att under den här lunchen åt jag mer än jag fått ner totalt under dessa hela två veckor tidigare.  C hade med sig en jättefin blomma samt mina DVD filmer som hon lånat tidigare så i morgon blir det DVD-maraton i sovrummet :D

Idag är det två veckor sedan olyckan hände och jag kan inte förstå att tiden går så fort!!! För två veckor sedan låg jag på sjukhus m enorma smärtor, förra helgen var jag på rehab center och lärde mig ta mig ur sängen och gå med gåbord och idag är jag hemma och går med kryckor! Helt fantastiskt om jag får säga det själv!!

Besök av hemtjänsten

Då har Hemtjänsten varit här för första gången och jag måste säga att även om jag hade lite farhågor innan å tyckte det var både lite obekvämt och pinsamt att någon skulle se mig naken sånär som på korsetten och hjälpa till med både dusch och torkning så gick det väldigt bra och det var en jäkla tur att hemtjänsten kom just idag! Lilla klumpiga Loke lyckades med konststycket att under natten först ha ner min vattenflaska i golvet så jag inte kunde ta mina värktabletter innan jag steg upp + att han nästa gång när han gick omkring på sängbordet även lyckades ha ner min "livlina" fickspegeln på golvet och utan den finns inte en chans i h-vete att jag får på mig korsetten själv.

Det var en ung invandrarkille från Hemtjänsten som dök upp och det första han fick göra var att ge mig vattenflaskan så jag kunde ta mina oxycontin + alvedon och sedan fick han hjälpa mig på med duschkorsetten som trilskades samt komma upp ur sängen. Morgnarna är alltid värst eftersom man stelnat till under natten och för att värktabletterna inte hunnit verka än óch dírekt när jag kommer upp så går jag som en 90årig kärring, dock efter några minuter så kan jag gå nästan "normalt" med kryckorna.

Tyckte först att det var lite småjobbigt och pinsamt att ha honom där men sedan intalade jag mig att det var hans jobb och att min kropp egentligen är ett objekt för honom och inte en "person" om ni förstår vad jag menar och då gick det genast bättre. Han var även väldigt diskret och skötte sig väldigt bra. Det jag fick hjälp med denna morgon var att komma upp ur sängen, duschning, torkning, ny korsettpåtagning, städning av kattlådorna och ge katterna mat. Sedan hade ju Loke lyckats att någon gång under natten även ha ner blombuketten jag fick av Gunilla igår så det var fullt med vatten i vardagsrummet men som tur var hade vasen hållt så killen fick även skura golvet åt mig. Även blommorna var fortfarande fina så nu står de på sin plats på bänken igen.

Sune kom upp med en 20tum TV m inbyggd DVD som jag får låna så länge så jag kan ligga i sängen å kika på DVD - vilket är kanon! Min gamla 20tum:are är nog runt 20år nu och sjunger på sista version då den har börjat "tjula" när man kikat ett tag på den så det känns bra att få en bättre TV till sovrummet så länge.

Jag har inte tänkt på det tidigare eftersom jag inte brukar läsa så mycket i sängen så mycket förut, men jag har inte haft någon sänglampa över sängen och med bordslampan och taklampan blir det inte tillräckligt med ljus för sängläsning så nu har jag beställt en vägglampa att sätta över sängen.

Har lite dåligt samvete gentemot Agge att jag inte kan hjälpa henne m Sandrev längre, jag vet att hon inte hinner med både honom å Hermie och hon behöver draghjälpen av Sandrev när hon rider ut m Hermie. Jag vet att jag inte borde ha det, för det är ju lixom inte så att jag har valt att få denna skada men ändå känns det lite som om jag svikit henne. Jag hoppas att hon får tag på en ordentlig, pålitlig medryttare snart som kan stödja henne framöver. Själv räknar jag inte med att vara tillbaka i sadeln förrän framemot maj kanske. Korsetten ska ju sitta på till januari och sedan behöver jag rehabträning efter det innan jag kan börja rida igen.

I morgon är det två veckor sedan olyckan hände å jag börjar nästan klättra på väggarna redan nu fastän jag vet det bästa för mig är att ta det lugnt och låta detta ta den tid det tar. Måste försöka hitta något som jag klarar m korsetten på för man kan inte läsa hur många böcker el se hur många filmer som helst...

Sedan så saknar jag jobbet oxå, å mina arbetskamrater. Fick dock glatt besked idag att cheferna kommer att komma å hälsa på mig nästa vecka och det ser jag fram emot :D

Dagens klumpigaste: Loke helt klart
Dagens höjdpunkt: TVn m inbyggd DVD, invigde den genom att kika på "the break-up" m Jennifer Aniston inte lika bra som jag trodde den skulle vara.

"Positiv bi-effekt"

Vaknade 03 på morgonen med världens ryggvärk igen, inte lika illa som mardrömmen när någon stack kniven i mig men nästan, dock får man väl säga att det var ett framsteg eftersom jag brukar vakna runt 01 första gången så det går åt rätt håll iaf. Tog en tablett och försökte slappna av och somna om igen, men en sak som är klar är att det är helt underbart att få ligga i min egen säng med mina underbara gokillar! Loke låg bredvid mig hela natten med en tass på min arm och ibland kom han upp och strök tassen mot min kind när han märkte att jag var vaken. Vilken gjorde mig än mer vaken eftersom hans klor var så långa och vassa *aj,aj,aj*

Vid 07 hade jag legat vaken runt 1½ timme å tyckte det var dags att stiga upp. Med hjälp av en fickspegel lyckades jag få korsetten på plats inom en rimlig tid och tog mig själv upp ur sängen och vid 08.30 hade jag avslutat frukosten. ÅÅåh vad gott det var att få äta precis det JAG ville ha till frukost. Ska inte klaga på Furuhöjdens frukost men deras bröd var inget vidare - torrt å tråkigt, men däremot hade de även fruktsallad till frukost som jag brukade äta.

Vid 08.30 kom underbara kattvakten Gunilla in och hjälpte till att göra ren kattlådorna, mata skrällena och diska och tog även upp "beställning" på vissa saker jag glömt beställa av Sune dagen innan. Sune bidrog med både lunch och middag och jag behövde knappt göra ett handtag igår vilket var helt underbart. Vilka underbara grannar jag har!!!

Arbetsterapeuten kom förbi på eftermiddagen och lämnade en rullator som visade sig vara lite för liten så jag kommer att få en ny nästa vecka. Jag har även fått ett handikappanpassat badrum då hon monterade armstöd på toaletten så jag har lättare att både sätta mig ner och komma upp och även en badkarsbräda som jag ska använda när jag duschar. Arbetsterapeuten ska även försöka få tag på ett handtag som vi ska fästa vid sängen som jag kan använda när jag ska ta mig ur den eftersom det är svårt att hitta bra stöd när jag ska ta mig upp.

Hemtjänsten kom förbi och hämtade nycklarna till lägenheten och vi kom överens om att de kommer att börja komma from i morgon bitti (fredag). Känns lite konstigt att behöva hjälp av Hemtjänsten i så unga år, är det typ inte 35 år för tidigt? Dock känns det otroligt skönt att den möjligheten finns och att man verkligen kan få den hjälp man behöver. Även om jag efter mycket möda å stort besvär lyckas få på mig korsetten och komma upp på morgonen så måste jag alltid göra momentet två ggr och då är det en trygghet att någon är här när värktabletterna inte börjat att hjälpa och man är stel i kroppen efter en natt i sängen så att de faktiskt kan hjälpa mig komma upp.

Bombukett från kattvakten Gunilla

Dagens oumbärliga ting: Fickspegel!

Dagens bedrift: Lyckades klippa klona på bägge katterna alldeles själv utan att kunna böja ryggen...

"Positiv" bieffekt: Har gått ner 3kg på en och en halv vecka - mer än vad vissa deltagare i svenska biggest loosers klarar av, jag kan dock inte rekommendera den här bantningsmetoden till någon....

Hemma

Började morgonen med att bli väckt av nattsköterskan kl 06.30 för att jag skulle hinna göra mig i ordning och äta frukost innan liggtransporten kom för att transportera mig hem mot Södertälje igen. Eftersom jag hade en tid på Södertälje sjukhus för kontrollröntgen och uppföljande läkarsamtal passade Furuhöjden på att skicka hem mig samtidigt istället för att jag skulle tillbaka till Täby på onsdagen och sedan tillbaka till Stälje på torsdagen igen. Det var en väldigt bra tanke för det är jobbigt med resandet men nog pirrade det allt lite i magen igår morse innan transporten kom.

En av sjuksköterskorna hade hjälpt mig att packa kvällen innan så att jag inte skulle behöva tänka på det på morgonen och tur var väl det - en bastant, fullpackad trunk av hockeymodell där jag lyckats få ner datorväskan i botten oxå, en påse av XL format med ny korsett, kryckor samt min livlina - handväskan. Konstigt att jag själv fick plats i transporten. ;)

Resan tog över 1½ timme i rusningstrafiken från Täby till Stälje och jag kom fram strax efter min bokade tid, men vad gör man - det går ju inte att köra fortare. Efter röntgen fick jag äntligen se min röntgenplåt och se hur brottet ser ut. Jag har brott på kotorna TH11 och TH12 vilka är de lägre två bröstkotorna. På bröströntgen som togs igår syntes endast brottet på TH12 men brottet på TH11 upptäcktes på magnetrönten. Nedan finns en bild på hur en ryggrad ser ut och vilka kotor som är TH11 och TH12. Jag har även gjort en starkt förenklad bild av hur brottet på Th12 ser ut.

Bilden på ryggraden kommer från: http://test.sjukvardsradgivningen.se/admin/bildarkiv/Amnen/kroppen/hjarna/s_ryggrad.gif

Jag kommer inte ihåg om jag sagt det tidigare men jag ska gå med korsetten i 12 veckor för att förhindra att kotorna faller ihop och att jag kommer att bli krum i ryggen. Jag är i ett första skede sjukskriven till den 28/11 och därefter får man se hur jag mår/känner mig. I dagsläget kan jag inte sitta i en bil utan får åka liggande sjuktransport när jag ska in till sjukhus och liknande vilket gör mig lite orolig över hur jag ska kunna ta mig hem till Bollnäs framöver. En sak är säkert iaf och det är att det inte kommer att bli någon bilkörning på ganska så länge.

Efter röntgen och uppföljnade läkarsamtal var det så dags att få komma hem. Underbara kattvakten Gunilla bjöd på lunch och  Sune hade fixat middagen. Har helt underbara grannar som ställer upp i vått å torrt, inte nog med att Gunilla ordnade lunch, hon hjälpte mig även m skrällena i morse å gav dem mat, gjorde ren lådan å bäddade sängen åt mig :D och Sune fixade inköpslistan och gick och handlade åt mig. Marie kom upp under kvällen med en liten blombukett å en flaska champagne :D - får väl dock vänta m "firandet" tills jag blir friskförklarad ;)

Kattskrällena var överlyckliga över att jag var hemma och det var jag också. Loke vek inte från min sida överhuvudtaget förrän i morse och Lemon har bara myst han med. Det är nästan som om de förstått att matte inte är som vanligt utan de har varit väldigt lugna och försiktiga, ingen av dem har sprungit framför mina fötter och de har varit mer uppmärksamma än vanligt. Loke och jag låg och kelade i sängen i flera timmar igår em och under natten när jag haft ont i ryggen så har han kommit och "stöttat" genom att lägga en blöt nos mot mitt ansikte eller strykit sig mot mig. Det känns härligt att vara hemma igen!

Jag ska hem!

Hade telefonmöte med biståndshandläggaren på Södertälje kommun angående vilken hjälp jag kan få när jag kommer hem. Det känns surrealististiskt att som 35åring behöva få hjälp från hemtjänsten men så är iaf fallet. Den hjälp vi har kommit överens om så här långt är korsettpåtagning på morgnar inkl duschshjälp, rengöring av kattlåda (jag kan ju inte böja mig ner), tvättning och städning varannan vecka. Hade tänkt att begära hjälp med handlingen oxå men dels har ICA Jätten en hemkörningsservice och dels har jag så många goda grannar som sagt att de kan hjälpa till att handla så kommunens hjälp en gång i veckan känns inte värt att betala för.

Efter mötet med biståndshandläggaren bar det av med liggande transport till OT-center (Ortopedtekniska) i Danderyd för justering av korsetten samt rekvirera ytterligare en korsett som jag ska ha när jag duschar. Jag får ju inte lämna sängen utan korsett och måste därför ha en korsett i reserv när jag ska duscha så jag inte behöver sätta på mig en blöt korsett efteråt. De skavsår jag fått av korsetten så här långt är inte nådiga men förhoppningsvis kommer dessa att läka nu och jag kommer inte att få några nya nu när korsetten sitter så mycket bättre.

Efter alla dessa nyheter blev det en befrielse att i morse äntligen få ta en dusch och tvätta håret igen. Det var ju en vecka sedan jag fick en liggande dusch på sjukhuset och jag har ju inte kunnat duscha här förrän jag fick ytterligare en korsett. Det finns inget som går upp mot en dusch när man inte fått duscha på så länge. Jag har känt mig så ofräsch fastän jag försökt att tvätta av mig så gott det gått ändå.

Numera har jag även lämnat den förhöjda rullatorn bakom mig och går med hjälp av nedanstående hjälpmedel istället, så nu kan jag och grannarna på plan 5 hemma ordna rullator-race i trappuppgången för jag ska hem!!!!

Kryckor för inomhusbruk och rullator för utomhusbruk.

Just det, ni läste rätt. I morgon bitti lämnar jag Furuhöjden för att åka hem till Tokstan igen å min alldeles egna lägenhet och hem till mina katter. Gu vad jag saknat mina underbara gokillar under den här tiden. Jag har inte velat tänka för mycket på möjligheten att få komma hem och på mina katter förrän jag vetat säkert att jag får åka hem och nu när jag vet att jag får komma hem så har jag äntligen släppt på hemlängtan för fullt.

Har fått rapporter från kattvakten att grabbarna bus mår bra och de har fått vara ute på balkongen varje dag. Vilken underbar kattvakt jag har som tagit sig tid att låta dem komma oxå.

Lemon till vänster, Loke till höger

Vicevärden S har lovat att fylla upp skafferiet i morgon och bjuda på pannbiff och potatis till middag :D

Meducin och krumelurpiller

En av anledningarna till att jag mår så bra på dagtid är att jag får väldigt mycket medikamenter, på dagen tänker man inte på detta utan när någon frågar hur jag mår eller om jag har ont så brukar jag alltid svara att jag mår väldigt bra (för det är ju det jag gör) och att när jag sitter ner eller ligger ner på dagarna så känner jag inget alls i ryggen, kan dock bli lite trött i ländryggen när jag varit uppe länge. På en skala 1-10 där 1 är lägst brukar jag oftast ligga på 1-2 på dagtid vilken jag anser är inget alls, däremot är nätterna något helt annat.

Senaste nätterna har jag vaknat först runt kl 01.30 därefter runt 04 och slutligen strax innan kl 06 och haft rent ut sagt svinont i ryggen. I natt när jag vaknade vid 01.30 var smärtan runt 7 på samma 10-gradiga skala som ovan och vid 04 låg den på en 5a, vilket gjorde att jag var tvungen att ringa på nattsköterskan två ggr i natt. Jag har inte riktigt fattat sammanhanget tidigare eller så har jag inte velat se det men på dagtid får jag väldigt mycket mediciner vilket gör att jag inte känner smärtan men på natten slutar dessa att verka och eftersom jag ligger konstant på rygg så är det inte konstigt att ryggen blir irriterad.

De mediciner jag får är:
morgon: 15mg långtidsverkande morfintabletter, 2 st alvedon, movicol för att få igång magen
mitt på dagen: 2st alvedon
kväll: 15mg långtidsverkande morfintabletter, 2 st alvedon

Utöver detta får jag korttidsverkande morfintabletter vid behov vilket inte har behövts på dagtid men däremot på natten både en och ibland två ggr så egentligen går jag omkring halvdrogad hela dagarna utan att fatta det....

Natten till måndag drömde jag världens mardröm som verkligen hade passat i Terror på Elm Street filmerna - ni vet filmerna där Freddy Krüger mördade ungdomarna i deras drömmar / när de sov. Själv drömde jag en lång dröm och därefter vaknade jag upp. Det var mörk, lite gråmurrigt å dimmigt runt omkring mig och plötsligt känner jag hur någon hugger en kniv i ryggen på mig, inte en gång, inte två ggr utan flera ggr och vrider om. Jag försöker skrika "sluta, snälla sluta, det gör såå ont" men jag fick inte ut ett ord ur munnen. Jag försökte öppna ögonen men det gick inte och hur jag än försökte röra på mig så kom jag inte undan. Jag fick panik och försökte skrika ännu högre men var fortfarande stum, till slut förde jag upp handen mot munnen och tog ut en inbillad trasa el ngt liknande och då först kunde jag skrika ut högt och då vaknade jag! Då var klockan runt 06 och jag var så uppskärrad att jag var tvungen att tända lampan och vågade inte somna om, hade jäkligt ont i ryggen men eftersom jag visste att morgontabletterna strax skulle komma så väntade jag tills att sköterskan kom med dem.

Tillfälligt avbrott

Vad menar jag då med "tillfälligt avbrott"? Well, först och främst har jag ett brott på två av mina ryggkotor, som tur är, så är dessa tillfälliga och kommer att läkas helt bara jag gör som doktorn säger - hmmm, tror ni att det är min starka sida? Jag vill ju så mycket och VILL blir bra NU! Men detta måste få läka i den tid det tar och det går inte att rusa på.

Jag kommer att få ta ett tillfälligt avbrott från jobbet. Är sjukskriven t o m 28/11 till en början och sedan får vi se vad som händer med rehabiliteringen. Även om det kliar i fingrarna att läsa jobbmail och även besvara dem så har jag bestämt mig för att inte göra det. Jag är sjukskriven och då måste jobbet vänta (även om jag vill ta tag i saker). Mina chefer har varit väldigt tydliga med att nu är jag sjuk och då ska jag inte jobba. Problemet är bara att jag KÄNNER mig ju inte sjuk. Jag har inte konstant ont (tack vare starka morfintabletter), jag är ganska så mobil - jag menar, jag tar mig ju dit jag vill, kan äta själv, röra armar och ben etc och jag MÅR ju bra förutom att jag har en dum korsett som skaver å jag inte kan ligga på sidan eller magen i sängen på nätterna....Så ledsen att jag inte svara på jobbmailen varken enkla el svåra frågor - någon annan får helt enkelt ta tag i det tills jag är tillbaka.

Träningen jag äntligen kommit igång med, både core och spinning får vänta. Vilket känns jättetrist eftersom jag älskar spinning och såg att de utökat spinningpassen i Aktiverum nu. Mitt mål med Tjejvasan 2011 får vänta till 2012. Jag kommer ju inte att vara ur korsetten förrän början på januari som det verkar nu och träna mindre än 2 månader till vasaloppet funkar ju inte. Realistiskt så lär jag väl inte vara tillbaka i sadeln förrän kanske runt maj....

Och slutligen har jag för min egen del tagit det smärtsamma beslutet att hoppa av pluggandet eller iaf göra ett avbrott i dem. Även om jag skulle kunna ligga i sängen och läsa kurslitteraturen så känns det inte realistiskt att lyssna på webföreläsningar, skriva 5 timmars tentor och skriva inlämningsuppgifter på datorn när jag ska ta det lugnt och rehabiliteras och inte kan/får sitta uppe för långa stunder åt gången. Rent krasst är ju att om jag orkar plugga så skulle jag väl mycket väl orka jobba oxå -el hur! Nackdelen med detta är att kurserna går endast en gång per år och jag tappar ett år i tid på min utbildning, men samtidigt så har jag ju redan fått en examen och jag har varit i kontakt m lärarna och får hoppa på kurserna på samma ställa nästa år som jag är på dem i år och det känns bra.

Så jag gör helt enkelt ett litet avbrott i livet samtidigt som jag ska ta en funderare på vad som kommer att vara viktigt för mig framöver och vad jag ska prioritera hädanefter. Det känns som om jag fått en andra chans i livet och den ska jag ta tillvara på :D

Mer Furuhöjden

Furuhöjden verkar ha ett väldigt gott rykte, varje gång jag åkt med de företag som transporterar liggande patienter pratar de väldigt gott om stället och att det har ett väldigt bra rykte och alla man möter i matsalen säger samma sak. Nu har jag ju inte så stort vana av rehab hem förutom det man sett på Celeberity Rehab m Dr Drew på TV, men på Furuhöjden utgår man från patienten och patientens behov och det finns en uppsjö av olika träningsgrupper och metoder man kan testa på. Nu är väl inte dessa så aktuella för mig eftersom jag inte får röra på mig men övriga patienter här är deltar i det mesta som erbjuds. Bland annat finns det sitt-gympa, hjärt-gympa mm mm. Det finns även ett aktivitetetscenter som är öppet två ggr/vecka där man kan få prova på att arbeta med finmotorik och göra olika alster - har jag tid kanske jag går förbi där i morgon och ser om man kan hitta på ngt ;)

I mitt förra inlägg om Furuhöjden berättade jag om mina mål med vistelsen och så här långt har jag kommit i att nå dem:
1. Jag klär på mig själv på morgnarna bland annat genom att använda strump-påträdaren
2. Jag kommer i och ur sängen utan hjälp
3. Korsetten har jag lyckats knäppa upp några gånger själv samt knäppt själv en gång. Eftersom fästet sitter på höger sida under brösten är det lite svårt att se vad man ska göra. Håller nu på att träna in att hålla i en fickspegel med ena handen för att se vad jag gör samtidigt som jag försöker knäppa korsetten med andra handen.

4. Jag "springer" omkring i korridoren m hjälp av rullatorn, men har inte testat kryckor ännu.



Strump-påträdaren utan strumpa



Strump-påträdaren med strumpa

Därefter stoppar man in foten i "hålet" och drar i snörena och "voila" strumpan sitter på foten :)

Furuhöjden

Under torsdagen installerades jag på Furuhöjden i Täby, transport skedde med liggande sjuktransport fastspänd med ett bälte runt båren/bålen - viss skillnad mot när jag åkte ambulans från olyckan då jag var helt fastspänd och totalt orörlig. Då låg jag på en ryggbräda helt fastspänd och kunde inte röra en milimeter av kroppen hade ju t o m nackkrage och fastspända fötter. Såg inte så mycket av själva resan då jag låg och tittade i taket och det enda riktiga vägmärke jag såg var när vi passerade Hornbach i Norsborg. Det var lite obehagligt att ligga så "lite" fastspänd eftersom kroppen följde med varje gång bilen svängde å jag var lite rädd att rulla av båren - jag vet, det var en helt irrationell känsla men den fanns där iaf.

Väl på Furuhöjden blev jag installerad i rum 35 och jag vet inte vad jag blev mest glad över - det egna rummet eller att det fanns möjlighet att titta på TV på rummet!! Stor skillnad mot att ligga på sal på sjukhuset. Efter ankomst blev det välkomstmöte med sjuksköterska, sjukgymnast och arbetsterapeut för att gå igenom vad jag kan göra för tillfället och vad mina mål med vistelsen är.

På sjukhuset sa läkaren att jag ska nog stanna minst två veckor men väl här sa de att målet är att alla ska lämna rehab centret efter en vecka så tanken är att jag ska åka hem på onsdag den 13/10. Men eftersom alla andra bud har förändrats under resans gång så tar jag inte så "allvarligt" på datumet än, det viktigaste för mig är att jag fått verktygen att klara mig så mycket som möjligt själv innan jag åker hem. Jag kan ju inte förlita mig på vänner och grannar att de ska sköta allt åt mig även om de är helt underbara och sagt att de kommer att ställa upp. Ett vårdplaneringsmöte m Södertälje kommun är inplanerat till måndag den 11/10 och vi får se på det mötet vad de säger att de kan hjälpa till med. Det känns helt verklighetsfrämmande att som 35-åring vara i behov av hemtjänst...

På Furuhöjden fick jag en ny "springare", en förhöjd rullator som är lite smidigare än ett gåbord. Enligt planeringen ska jag använda denna till på måndag då jag ska lära mig att gå med kryckor - vilket känns lite skrämmande.

Mina mål för denna vistelse är iaf:
1 - ta mig i och ur sängen själv
2 - ta på och av korsetten själv
3 - gå med kryckor
4 - sköta hygienen
5 - klä på mig själv

Jag har ju inte haft så bra aptit på sjukhuset och efter att tillsammans med medpatienterna i Stälje konstaterat att det måste ha varit extrapris på köttfärs förra veckan (måndag - köttfärslimpa, tisdag - köttbullar, onsdag - köttfärssås) så har det varit en befrielse att komma hit. All mat är hemlagad och lagas på plats och första kvällen var det potatis- och purjolökssoppa *jummie*, sedan har det varit bra kvalite på maten varje dag förutom igår kväll (söndag) då de lyckades servera morotssoppa.... Aptiten har verkligen ökat men det känns inte som om man gör ngt annat än att äta. Det är frukost från 7.30-9.30, lunch vid 12, eftermiddagsfika vid 14, middag vid 17.00, kvällsmacka vid 19.30 och sedan är det väl i stort sett att gå till kojs.

När det gäller mina medpatienter verkar de flesta komma från Täby/Danderyd/Vaxholm, majoriteten har gjort någon form av magoperation (ej viktminskning) och medelåldern ligger väl på sisodär 70+...... Jag har alltså inte så mycket gemensamt med de andra som ligger inlagda här utan jag tillbringar mesta tiden på rummet och äter de gemensamma måltiderna i matsalen. Eftersom målet är att de flesta ska hem så fort som möjligt så är det en väldig ruljans på folk och majoriteten av de som var här när jag kom i torsdags har redan åkt hem eller åker hem idag (måndag).

Är otroligt tacksam för den trådlösa uppkopplingen som finns så jag kan kommunicera via datorn numera och inte via en urdålig mobiltelefon...

Upp och hoppa!

Nja, kanske inte ändå, men åtminstone upp och gå! Korsetten kom på under tisdagen och på onsdagen vågade jag mig på att att krångla mig upp ur sängen själv med passivt stöd av sjukgymnasten och efter några vilopauser i halvliggande läge kom jag äntligen upp i sittande läge där jag blev presenterad för min nya stolta "springare" Tillsammans gjorde vi några korta utflykter till toaletten och sedan ända till fikarummet där jag tog en kopp kaffe.

Bild från http://www.activecare.se/

På onsdag deklarerade läkaren att jag enligt sjukhusets sätt att se det så var jag färdigbehandlad men de kunde ju inte skicka hem mig utan att ha lärt mig att ta hand om mig själv och utan support hemma. Det är väl en av nackdelarna med att vara singel, å de flesta tankar som farit omkring i min skalle har faktiskt under den här tiden varit mindre inställd på jobbet och mer inställd på hur f*n jag ska kunna göra ren kattlådan....

Iaf läkaren presenterade idén med att åka till ett rehabiliteteringscenter för att lära mig enkla saker som att ta på/av korsetten, komma i/ur sängen, klä på mig och gå med hjälp av ngt hjälpmedel. Sjukhuset skulle kontakta Furuhöjden men han varnade att det kunde ta några dagar att få plats där vilket jag inte hade några invändningar mot - vad var liksom alternativet?
En timme senare kom sjuksköterskan tillbaka och sa att jag skulle flytta redan nästa dag (torsdag) till Furuhöjden http://www.furuhojden.se/

Höjdpunkten under onsdagen var annars att jag ÄNTLIGEN fick ta en dusch. Välbehövligt å ack så skönt, var första gången jag har tagit en liggande dusch men det ska väl vara en första gång för allt.

Familj, vänner, grannar och arbetskamrater

Jag kan inte skriva den här bloggen utan att ta upp hur otroligt mycket stödet från alla runt omkring mig har betytt för mig. Ofta säger man att "i nöden prövas vännen" och om det är något jag är i just nu så är det i nöd och vilket otroligt stöd jag har fått från min omgivning - jag hade ingen aning om att jag hade så här många vänner som helt osjälviskt ställer upp, vänner som hör av sig, och som bara finns där för mig. Det är så vackert och jag blir alldeles tårögd bara jag tänker på det. Det är allt från L som jag knappt känner som först kommer med en necessär ihopplockad hemifrån med sådant som kan vara "bra att ha" på sjukhuset, jag älskar hårsnodden - vem tänker på att en hårsnodd kan vara bra att ha egentligen? Samma L kommer sedan förbi med x antal tidningen Ridsport så jag har att göra. Underbara Agge som både plockat ihop saker hemma hos mig, skjutsat hem hjälpmedel från Täby mm mm. AnneMay som tog sig tid att meddela mina engelska kolleger och ta med sig hälsningar från dem till mig på sjukhuset. Mina kattvakter som fixar ihop kattvaktsschema, tömmer kylskåpet på färskvaror. Marie som gör akututryckning med nya kläder + dator precis innan jag flyttar till rehabcentret och så vidare och så vidare. Besök på sjukhuset jag inte väntat mig, hälsningar från människor och så vidare. Grannar som erbjuder mig att duscha hos dem istället för hos mig när jag kommer hem (svårt att hoppa i ett badkar m halvbruten rygg), folk som erbjuder sig att åka och handla, städa, laga mat osv osv.

Sedan alla hejarop på Fejjan, SMS och telefonsamtal - det värmer så mycket och jag är så glad att få kalla er alla mina vänner. Ofta hör man folk klaga på att vännerna försvinner när något händer men för mig har det varit totala motsatsen, mina vänner har helt plötsligt blivit väldigt synliga  :D

Tack, Tack, Tack för att ni alla finns där ute!!!!

Äntligen fått lämna sängen OCH upptäckte min största rädsla

På tisdagen kom korsetten så äntligen på, efter mycket "grävande och fiskande" under ryggen för att få fram ryggplattan som fastnat i madressen kom den äntligen på plats och kunde knäppas, tack vare en natts vilande så gick det mycket bättre än dagen innan och jag kunde knappt tro det var sant att den äntligen var på plats! Min första tanke var *jippi* jag slipper bäckenet, men jag hade ju inte tänkt på att jag skulle försöka ta mig upp i sittande ställning från liggande först hmmm. Ni som tränar core vet precis vilken övning jag beskriver när man ligger på sida med lätt böjda ben och sedan ska liksom lägga all tyngd på armbågen och lyfta upp överkroppen med hjälp av armbågen och hålla kvar. Well, det är ung så jag ska göra för att komma upp ur sängen oxå!! Så från sidläge ska jag pendla ner med benen från sängen mot golvet samtidigt som jag ska lyfta upp överkroppen m hjälp av armbågen och ta mig från det läget till sittande position.

Första gången fick jag hjälp av både sjukgymnast och sjuksköterska och var stel av skräck när jag skulle göra lyftet från sidliggande till sittande, sjukgymnasten räknande till 3 men jag avbröt och avbröt för jag vågade helt enkelt inte ända tills att hon sa att nu gör vi det i alla fall på 3 och det gjorde vi. Det gjorde inte lika ont som jag trodde det skulle göra men ONT gjorde det.

Något jag har kommit fram till efter den här upplevelsen är att det jag är absolut mest rädd för är att inte VETA vad som ska hände och att jag är livrädd för riktig smärta. Det är stor skillnad på att säga att "nu flyttar vi dig till båren" och "nu kommer vi att försiktigt rulla dig över på höger sida, föra in en bår under ryggen på dig som du får rulla tillbaka på och som vi kommer att använda för att dra dig ner i den andra sängen och där ska vi göra på motsatt sätt och rulla av dig". Jag måste ha kontroll och veta varje steg annars blir jag helt paralyserad och stel av skräck. Jag kommer därför aldrig att bli ngn hjältinna i en skräckfilm...

En bra sak med att vilja ha kontroll är dock att då blir jag jäkligt envis på att försöka själv och bevisa för både mig själv och andra att det går att lösa och jag måste ju lära mig lösa saker nu

Iaf uppe ur sängen var jag till slut, jag fick gå på toa för första gången sedan lördagen vilket var helt underbart men men, det är inte så kul att behöva hjälp där inne å inte klara sig själv. Tillbaka till sängen kom jag efter ett tag utröttat men lycklig med dagen och eftersom sjukgymnasten sagt att nu är det bara att träna å träna tänkte jag på kvällen vid sänggåendet att härligt nu kan jag ju gå på toa isf för få bäckenet inför kvällen, men se det gick inte USKAN med på eftersom de var så få på avdelningen å det skulle ta för lång tid för mig att komma upp så jag fick fint ta bäckenet då på kvällen oxå!

Korsetten

 

Korsetten var sagd att anlända på tisdagen men redan på måndag em dök den upp och skulle naturligtvis på, på en gång. Korsetten är av typen översträckningsortos och har tre-punkts fäste, den ser ut ung som nedanstående korsett och har ett bälte som går bakom ryggen och som knäpps fast i sidan. Bilden kommer från http://www.campscandinavia.se/

Korsetten ska alltid vara på så snart jag lämnar sängen, dock får jag sova utan den vilket känns som en lättnad, eftersom dem skaver både här å där - mina blåsor på höfterna är inte att leka med kan jag säga!

 Det nya beskedet är att jag ska ha korsetten på i 12 veckor och inte som tidigare sagts i 6 veckor.

Iaf korsetten skulle på och ända sättet att göra det är att ligga ner i sängen, trycka ner överdel av korsetten över magen/buken/brösten och sedan ta rygg-gördeln och sakta föra in den bakom ryggen så långt att det går att "fiska upp den" på andra sidan och sedan spänna fast spännet i sidan. När man då ligger på rygg med sprickor i ryggen är det inihvete svårt att skjuta rygg så man får in gördeln under sig, detta + det faktum att sjukhuset redan "jäklats" så mycket med mig under dagen gjorde att det var helt omöjligt att göra denna manöver och vi fick helt enkelt avbryta och försöka en annan dag istället.



M som i Magnetröntgen

Måndagen, var dagen M som i Magnetröntgen. På lördagens kontraströntgen kom man fram till att en kota i ländryggen fått en spricka men jag hade inte fått några skador på njurar etc. Efter kontraströntgen var även den prel åsikten att jag inte behövde operation och att jag troligen skulle behöva bära en tre-punkts korsett i ca 6 veckor men mer info skulle komma efter magnetröntgen.

På måndag morgon började det med att en sköterska tänkte rulla ner mig till röntgen utan smärtlindring vilket jag inte gick med på och jag fick två morfintabletter till slut. Direkt efter jag tagit tabletterna tog nästa skötare vid och rullade ner mig till röntgen. Väl där nere var tanken att jag skulle flytta över till ny bår men eftersom tabletterna inte hunnit verka så klarade jag helt enkelt inte av det vilket slutade med att de fick ge mig en morfinspruta oxå. När det fått verka gick det bättre att flytta över mig även om jag hade riktigt ont i ryggen då.

Magnetröntgen var en upplevelse då man rullas in i en stor "trumma" där det viner, dundrar å knäpper och man ska ligga helt stilla i ca 25minuter innan det är klar. Jag fick öronproppar för att ljudet inte skulle vara alltför överväldigande men efter vad jag fått utstå under själva förflyttningen från båren  så var själva röntgen en "piece of cake" och jag låg å halvslappade hela tiden. Tyvärr skulle jag ju sedan tillbaka till min ordinarie sjukhussäng och vi fick göra om hela proceduren igen med morfinspruta innan jag kunde flyttas. På vägen upp till avdelningen igen så var min rygg så irriterad så jag skrek även när jag rullades in å ur hissarna på båren då den "hoppade till" lite över hisskarvarna.

Både frukost och lunch (och middag) bestod av nyponsoppa och näringsdryck för mig, för så fort jag kände matlukten blev jag extremt illamående.

Jag låg och halvslumrade till dess att doktorn kom och gav resultatet från magnetröntgen. Röntgen visade att jag hade två frakturer, en på lägsta bröstkotan på framsidan och en fraktur på kotutskotten på ländkotan under bröstkotan. Läkaren hade diskuterat röntgenplåtarna med läkare på Karolinska och de hade kommit fram till att eftersom frakturerna upplevs som stabila behöver jag ingen operation, dock kommer jag att behöva bära korsetten i ca 12 veckor(!) isf de 6 veckor som var sagt från början. Korsetten skulle troligen dyka upp dagen efter från OT-center.

Även denna dag var det en hel del telefonsamtal, SMS och inlägg på Fejan som höll mig uppe :D

I väntans tider

Söndag. Resten av lördagen försvann i ett ändlöst pratande i mobiltelefonen. Det absolut svåraste samtalet var till min mor eftersom jag visste att hon skulle ta olyckan väldigt hårt och inte skulle kunna ta in att jag faktiskt, efter omständigheterna, mår riktigt bra.Jag är inte så orolig inför framtiden (än) utan är för tillfället så tacksam för att jag faktiskt har både huvud och lemmar i behåll å kan använda dem oxå.

Förutom min mor ringde jag min bror, syster, kattvakten, chefen, en pluggkamrat som jag har grupparbete med så att hon fick veta att jag inte skulle kunna vara anträffbar på ett tag å så vidare å så vidare. vid kl 21 var batteriet i mobilen slut men som tur var fick jag låna en laddare på sjukhuset. Sedan var jag ju även tvungen att uppdatera statusen på fejan oxå vilket fick mig att inse att det är nog dags att köpa en ny mobil. Det är inte världens nyaste om man säger så och det går knappt att surfa på den alls. Fejan är i stort sett enda sidan man kommer in på, Aftonbladet är hopplöst och försök att komma in på tidningen rídsport - omöjligt.

De morfintabletter jag fått har gjort mig illamående å jag klarar inte av att äta ngt annat än nyponsoppa och näringslösning för tillfället, jag som aldrig klarat av att få i mig nutrilettpåsar å liknande lever nu på detta istället.

Eftersom jag absolut inte kan röra mig då ryggen ska ligga helt stilla är det helt omöjligt att gå på toa och att använda bäckenet var ingen trevlig upplevelse. Försök själv att vända dig på sida i sängen när det känns som om ryggen gått av och sedan lägga dig ner igen och göra det du ska för att sedan göra om proceduren när bäckenet ska bort igen. Var tvungen att få smärtlindring minst 30min innan varje gång jag skulle använda bäckenet annars var det omöjligt att vända på mig i sängen - snacka om att man fick en uthållig blåsa... ;)

Det hände inte så mycket på sjukhuset på söndagen, väntade på att få besked efter magnetröntgen hur det verkligen står till m ryggen och den sker inte förrän på måndag. Blev en hel del morfintabletter under dagen.

Däremot var det otroligt trevligt att min bror skjutsade ner mamma 30mil t/r så att hon kunde se med egna ögon att jag är lika glad å positiv som vanligt och inte mådde speciellt dåligt över detta. Agge kom på besök och hade med sig en väska hemifrån med lite mer kläder. Även K kom förbi m en påse Marianne vilket jag uppskattade mycket. :D

Mobilen gick varm även denna dag å jag fick väldigt många trevliga kommentarer på Fejan som jag kommer att bära med mig längre framöver. Ringde en arbetskamrat och bad honom avboka min affärsresa till UK som jag skulle ha åkt iväg på på måndagen. Tråkigt att inte få träffa min arbetskamrater men det kommer fler tillfällen framöver.

Underbara ryttarkamrater

Vad var det då som hände efter att jag åkte av pållen?
K och ridlärare A rusade fram till mig och hörde sig för hur jag mådde, hur det kändes och att jag skulle ligga kvar ett tag utan att försöka resa mig. Någon kom springande med en filt som jag fick över mig medan Agge tog hand om Sandrev.

Efter mitt misslyckade resningsförsök så sprang någon in och ringde ambulansen och jag hade hela tiden flera personer omkring mig som försökte lugna och stötta mig. När ambulanspersonalen kom och skull lägga mig på ryggbrädan och skulle vända mig fick de första ta hjälp av ridtjejerna men jag hade helt enkelt för ont och skrek så högt när de försökte flytta mig så de fick avbryta försöket och ringa brandkåren för att få hjälp att vända mig istället.

När jag kommit upp på brädan och blivit faststpänd bestämde sig K för att följa mig med mig in till sjukhuset medan Agge tog m Sandrev till hemstallet innan hon oxå kom till sjukhuset.

K var med mig hela tiden på sjukhuset från dess att jag kom in strax efter kl 12 till vid 17 via undersökningar, röntgen och slutligen upp tills jag fick en plats på avdeln 19 - ortopedi/gyn på Stälje sjukhus. Agge dök ockå upp någon gång på em fram till att jag kom upp på avdelningen.

L kom upp efter kl 18 och hade då hunnit vara hemma och plocka ihop en necessär m tandkräm, tandborste, hårsnodd mm mm allt som man själv inte tänker på att man behöver. Själv var jag mest orolig för att jag inte hunnit diska på morgonen å nu skulle kattvakten behöva komma in i en odiskad lägenhet.....

Jag måste säga att alla har varit helt underbara mot mig, jag hade ingen aning om att jag hade så många vänner och som ställer upp i alla lägen och jag är så tacksam mot dem alla!

Egentligen känner jag inte L o K eftersom vi bara varit med på två ridkurser tillsammans tidigare men ändå ställer de upp till 100% och utan att tveka och jag är så tacksam mot dem :D

En olycka händer så lätt...

Man kan väl säga att mitt liv tog en drastisk ändring den 2 oktober 2010, men så här i efterhand får man vara glad att det inte gick värre.

Dagen började bra med att Agge skjutsat ut Sandrev till hopplektionen som vi skulle medverka på. jag började med att skritta ut efter en grusväg och efter ca 200 m såg han spöken i en emballagebal och gjorde en 180 graders sväng tillbaka som jag lyckades parera och få stopp på. Eftersom jag inte gav mig så testade vi att gå förbi balen ytterligare en gång vilket fick resultatet att jag åkte i backen. So far so good. Reste mig upp, borstade av gruset och gick tillbaka efter hästen. 3e gången gillt med sällskap denna gång kom vi förbi.

Hopplektionen flöt på bra och det både kändes bra (förutom lite öm i ryggen) och såg bra ut sa alla. Det var en enkel övning och hinderhöjden låg på ca 40cm så det var inga problem. Det var i slutet på lektionen det hände. Vi gjorde serpentintbågar m byte över en förhöjd cavalettibom på medellinjen och när vi skulle ut till långsidan igen och ta hindret på 40 cm kom vi lite i otakt men tog oss över, jag trampade ner i stigbygeln för att återfå balansen och HELA stíglädret lossnade från sadeln och jag ramlade rakt ner i backen.

Min första tanke var "inte en gång till" har varit medryttare på Sandrev i 4år å hade tidigare bara ramlat av två ggr totalt på de två åren å nu ramlade jag av två ggr på en och samma dag...

Låg kvar en stund för att hämta andan å bestämde mig för att ta mig upp på fötterna, rullade runt på sidan och skulle ställa mig på knä för att komma upp från den ställningen när jag kände att det helt enkelt inte gick och jag föll ihop i en "hög". Det slutade med ambulansfärd till Södertälje sjukhus där det konstaterades efter kontraströntgen att jag har fått sprickor i två av kotorna i ryggen - den lägsta bröstkotan samt ländkotan nedanför. Då detta hände en lördag blev jag inlagd och bokad för magnetröntgen på måndagen.

Tur i oturen ska jag säga att jag har full rörlighet i armar, ben, fingrar och tår och skadade varken nacke eller huvud. Hade en två veckor gammal ridhjälm (helt ny alltså) men ingen säkerhetsväst.

Denna blogg kommer att handla om min väg tillbaka.

Sandrev och jag in action innan olyckan